Det jag avser med rubriken är mitt hem som just nu är i makalös kaos med en helhispig ägarinna som springer mellan kartongerna och sover c:a tre timmar per natt. För att jag ska komma till mitt älskade Kamala så ska detta kaos vara fullständigt packat senast om en vecka, jag flyger på tisdag morgon och ska lämna över boendet söndag eller måndag.
Det står kartonger överallt samtidigt som lådor och skåp är halvtömta i hela huset, det är väl dumt att göra det rationellt rum för rum när man kan vara lite här och där hela tiden ;-)
Snacka om arkeologi jag hittar saker som är hur gamla som helst, skokräm från 1977, skruvar till möbler som sedan länge är kasserade mm. När jag ser alla gamla saker så undrar jag vem jag har ärvt dem av, för jag kan väl i fridens namn inte vara så gammal själv???
Gamla vishäften, hattar, dukar och servetter till årets alla höjdpunkter som räcker till att bjuda halva stans innevånare, och allt annat som bara skräpar men samtidigt påminner om trevliga svunna tider.
Det är tur för mig att jag får god och vällagad mat (thai) varje dag, det enda jag brukar göra i köket det är några våfflor på morgonen som Nat gärna vill ha.
Den nuvarande hispigheten hos mig har dock fått Nat att ändra vissa saker..
häromdagen påpekade han att det var nog bättre att han körde bilen, jag hade kört fullständigt fel två dagar på raken och även missat någon viktig trafikskylt! och i morse sa han att han skulle göra våfflor (vilket han aldrig har gjort tidigare). Jag har köpt en sån där enkel mix men Nat kan ju inte läsa svenska och han ville dessutom inte ha några råd från mig. Efter en halvtimme får jag avbryta mitt packande på överväningen när jag hör honom på svenska ropa hjälp. Trappan ned var lite disig och köket var helt rökfyllt (måste vara slut på batterier i brandvarnaren) och det som skulle vara hans frukost såg ut så här
Jag gräddade nya våfflor och fick tillbaka lite av hedern.
1 kommentar:
Hej Lena!!
Du är för hääärlig när du skriver...:)
Jag satt på jobbet och fick hålla för munnen för att inte skratta högt när jag läste om våfflor, packning och bilkörning mm.
Jag förstår inte varför jag beter mig så där??
Kan det vara att man känner igen sig...eller??
Oh vad det låter HÄRLIGT att ni ska åka äntligen!!
Ta hand om varandra nu och stig in i ditt nya liv.
Kramar Ulla o Ove
Skicka en kommentar