Tsunamivarning

Igår eftermiddag kl 3 så var det en ny jordbävning i Indonesien. Det är tyvärr väldigt vanligt och jag lider verkligen med befolkning där. Skillnaden med gårdagens skalv och de flesta andra var att det skedde i samma område som den som förorsakade tsunamin 2004.
Jag hade stämt träff med en thailändska som skulle komma hem till mig kl 4 men hon ringde och sa att hon inte mådde bra och ville skjuta på besöket till idag. Hon berättade om skalvet och jag förstod då varför hon inte mådde bra. Jag slog genast på internet för att leta efter fakta och där skrev dom att skalvet var under jorden och inte i vattnet så någon risk för en tsunami ansågs det inte vara.
Information gick ut i thai-TV och radio att människor skulle vara försiktiga och myndigheterna hade största beredskap med bl a räddningsmanskap utplacerade.
I Kamala utrymdes beachen och beredskapsmän varnade allmänheten bl a min väninna som befann sig på marknaden långt ifrån stranden.
Gatan utanför oss var kaotisk med springande, flyende människor. Mina grannar packade raskt ihop det värdefullaste och flydde, byggarbetsplatsen bredvid blev snabbt tömd och jag som nyss läst att det inte var någon fara fick bara högre och högre puls.
Vid rädsla så lämnar det logiska tänkandet kroppen (åtminstone min) så jag bar upp alla värdesaker på övervåningen där jag sedan stannade.
Nat var på väg från Phuket town när jag ringde och varnade honom men han är aldrig rädd och brukar aldrig dras med i strömmen av uppskärrade människor. Skolan där Nat´s son går i Patong hade ringt och sagt att han omedelbart var tvungen att hämta sonen då de utrymde skolan.

Thailändarna är ibland väldigt lättskrämda och det kan räcka med att någon sprider ett falsk rykte så är paniken i full fart. Denna gång var det trots allt full beredskap från myndigheterna och när jag hör skrikande, flyende människor så kommer varenda känsla tillbaka från den ödesdigra dagen i december 2004.
Jag skäms inte för att säga att jag blir rädd och till dom som tycker jag är lättskrämd kan jag bara gratulera att dom inte har mina känslor i kroppen, upplevelsen att fly för sitt liv vill jag aldrig mer vara med om!

Fotot är taget i Kamala den 26 december 2004 och precis där befann jag mig när den första vågen kom, min motorcykel finns någonstans i vattnet på bilden och försvann sedan. Jag sitter här och är tacksam för livet.