Laos

Laos eller åtminstone huvudstaden Vientiane var en mycket positiv upplevelse. Tyvärr hade vi bara tre dagar i landet och en stor del av tiden gick till våran egentliga anledning för resan, nämligen mitt visum i Thailand.

Vi reste tidigt på morgonen till Bangkok och fick där vänta i 4 timmar på anslutningsflyget vidare till Udon Thani, nordöstra Thailand. För två Phuketbor som oss så var det en pina i den tempererade byggnaden, 23-24 grader och vi frös som aldrig förr.

När vi väl landat i Udon Thani så åkte vi vidare med en minibuss till Nong Khai (Thailand) för övernattning. Vi skulle bo på Panthawi Resort och bussen skulle köra oss ända fram. När vi stannade så protesterade jag för det såg inte ut som på bilderna vi sett på internet men både chauffören och Nat sa att detta är Panthawi och väskorna packades ur. När mitt resesällskap ;-) upptäckte att det stod Panthawi Hotell och inte Resort så var det försent och bussen hade åkt vidare. Vi fick ta en tuk-tuk några kilometer bort där vi tidigare passerat.

Nong Khai var väldigt fridfullt och jag njöt av tystnaden som vi aldrig kan uppleva på Phuket. En middag vid Mekonflodens strand och sedan natti-natti efter en lång dag.
Tidigt på morgonen var det dags för gränsövergången och allt köande, först för att stämpla ut ur Thailand sedan skaffa visum till Laos och slutligen stämpla in i Laos.

Vi blev erbjudna taxi till Thailändska ambassaden, där vi skulle ansöka om mitt visum, för 300 baht (60 kr). För lite drygt två mil var det priset överkomligt men när vi såg bilen som garanterat inte skulle ha klarat Svensk Bilprovning för 20 år! sedan så kändes det dyrt. Vi kom fram och bilen lyckades rulla vidare därifrån.

Personalen på Thailändska ambassaden var mycket trevlig och efter att de pratat en stund med oss båda så lovade de att utfärda det visum jag behövde, sedan var det bara att ställa sig i en lång kö för att betala. Väl ute skulle vi skaffa en tuk-tuk till hotellet och jag försökte som vanligt att pruta men nu trodde Nat att vi fått ett rätt pris så vi åkte, några få hundra meter för 200 baht.
När Nat insåg att han blivit lurad så sa jag bara att så har jag haft det i flera år i Thailand, välkommen till att vara en turist som alla försöker tjäna fräcka pengar på. Detta blev för mycket för Nat så vi hyrde senare en moped och kunde åka så mycket vi ville för 240 baht/dygn. Nästa gång Nat säger att jag betalar för mycket för något så ska jag bara le och fråga hur mycket han betalade för en tuk-tuk resa i Laos. Ibland kan en blåsning vara riktigt rolig.

Att hyra moppen var heller inte helt smärtfritt utan det tog många timmar och krävde mycket diskussioner innan vi fick ett vettigt fordon, som för övrigt var den tredje då vi inte kunde acceptera de två första av olika anledningar.

Pengarna i Laos heter kip och har ett väldigt lågt värde, 500 är den lägsta valören som finns och motsvarar 2 baht = 40 öre. I Thailand så brukar thailändarna lite skämtsamt säga att rika personer har en grapao nak vilket betyder tung väska. Det måste dom flesta i Laos ha utan att vara det minsta rik för att släpa runt på stora sedelbuntar. En enkel måltid kan kosta mellan 20.000-40.000 kip, 16-32 kronor.

På kvällen körde vi runt och verkligen valde bland alla trevliga restauranger som finns i Vientiane och efter måltiden så hamnade vi till sist på en festival vid Mekongfloden. Vi återvände dock ganska tidigt till hotellet eftersom jag var helt utpumpad och har tydligen inte fått tillbaka krafterna helt efter Dengue febern.
Nästa dag skulle vi hämta upp mitt pass och vi tittade i den nyinköpta kartan hur vi skulle hitta dit, det var väldigt enkelt men tyvärr fel ställe! Thailand har både ambassad och konsulat i Vientiane, vi skulle tydligen till det senare. 30 minuter före stängning så fick jag mitt efterlängtade pass med nytt visum.

Nu hade vi till slut lite tid för att vara turister och här får ni följa med på en del av våran resa. Bildspel