Men hela gårdagen kändes det oroligt i kroppen, ingen rädsla men ett gnagande inombords som inte bara ruskas bort. Jag vaknar tidigt idag och försöker städa bort min olust.
Men när sedan den svenska flaggan på vårat hus har sänkts till halv stång (av sig själv) orkar jag inte kämpa emot. Tårarna och alla varför är tillbaka!
Tre långa år och jag har fortfarande inget svar på min eviga undran, varför blev jag skonad? Man kanske inte ska tänka så utan bara vara innerligt tacksam men vem har fullständig kontroll på sina tankar oavsett vad man varit med om. Jag vet med säkerhet att om jag inte upplevt tsunamin så skulle jag inte vara bosatt här, jag har fått andra mer ödmjuka värderingar på livet och det är Thailand med dess befolkning som lärt mig att livet inte går ut på vad du presterar och att du äger många saker vare sig de behövs eller inte. Livet går ut på att just leva och jag stressar inte när jag är i Thailand. Livet är alla människor du har runt om dig eller i ditt hjärta.
Är detta svaret på min eviga undran, varför söker jag då fortfarande ett svar?
Du måste gå vidare säger man i Sverige, ja men vart då? Även om det sägs i all välmening så känner jag att det blir ett uttryck som för att sätta punkt på ett för omgivningen obekvämt samtal. Jag undviker dock att prata om tsunamin för det mår jag inte bra av själv heller. Livet går vidare det vet jag och smärtan finns absolut inte där varje dag men det går aldrig, aldrig att glömma och tårfyllda dagar kommer med jämna mellanrum.
Thailändarna sägs ha gått vidare men Nat har nu sovit oroligt och haft mardrömmar där han blivit jagad. En thailändare visar som bekant inga känslor utåt men naturligtvis finns dom där, vi blev alla drabbade i olika omfattning och oavsett ursprung.
Jag möter många turister nu när det är högsäsong och jag ser och hör irriterade uttalanden inom många familjer, avund till andra människor, bryderier om hur andra är och många gånger rent skitprat om medmänniskor. Jag blir illa berörd. Nat säger att människorna har för lite att göra och därför skapas denna frustration. Men är det inte meningen att när ledigheten äntligen kommer så ska man njuta av varandra och livet. Jag inser samtidigt att jag har kommit väldigt långt i min egen förändring där jag försöker se vad som är det viktiga i livet.
Tråkigt inlägg kanske men det är mina funderingar, mina tankar och min blogg ;-)
Var rädd om varandra och tänk efter vad som är det viktiga i livet.
Kram till er alla oavsett vem du är eller var du är.
8 kommentarer:
Hej Lena!
Fantastiskt skrivet. Ger alla mina känslor till er. Har sett på 4:ans minnesstund om vågen, och tårarna kom åter.
Har kanske aldrig upplevt sådan värme från Nat och Dig och många andra människor i Kamala, någon gång. Det sätt som livet levs är något som måste upplevas. Att inse att livet är annat än konsumera och mellandagsrea känns befriande.
Finns den minsta möjlighet att återkomma, så kommer jag.
I jämförelse med Dina fint skrivna meningar, så hoppas jag att Du förstår vad jag säger, med mina meningar.
Hälsa alla igen från Göran
Du är en så klok o god människa Lena. Tack för att jag har fått lära känna dig!!
Kram Anna
Ps Tittar bort en stund ikväll DS
3 år.....3 år sedan den hemska dagen, den dagen som aldrig kommer att lämna oss. Kommer aldrig att glömma känslan av den obeskrivliga rädslan. Den dagen vi sa adjö till livet. MEN....vi klarade det!! Jag är så tacksam över det!.Helt otroligt att vi kom hem igen. Men minnena, ljuden och bilderna som etsat sig fast inne i huvudet kómmer nog alltid att finnas kvar.
Fast tänk vad man omvärderat livet. Precis som du säger så är det matriella inget värt längre. LIVET är det som räknas och människorna och ens vänner o familj.
Jag har lämnat halva mitt hjärta i Kamala och känner mig som hemma när jag kommer dit. Saknar er alla så otroligt mycket och helst en dag som denna!
´Ska nu åka en sväng till munkarna på cermoni och meditation och sedan bjuds det på underbar thai mat. Jag tänder ljus och rökelse och tänker på alla som försvann .
Men jag tänker samtidigt på alla som hade lyckan med sig och överlevde.
Det du skrev i bloggen idag var fint skrivet, precis så känner jag det.
Tack Lena för att du är min vän!!
Tack för att du finns!
Sköt om er och ta vara på livet!!!
Många kramar// mini
Underbart skrivet Lena! Det är ju inte så lätt att förstå hela vidden av detta med tsunamin för oss som inte har varit med om den.
Men naturligtvis är det ett stort trauma,om man överlever det, kommer ut på andra sidan som en annan människa.
Det var roligt att läsa att huset är bra och att du tror att vi blir nöjda.
Ingrid
Jaa du Lena...det var många vackra ord som ger eftertanke..!!
De som går igenom svårigheter och klarar det blir ju ofta mycket ödmjuka inför livet...!
Jag lärde mig något idag...om man vill glömma något som man varit med om...då ska man tänka...att det måste tillhöra historien...Din egen historia...som gör att du är just DEN DU ÄR!
Det tog jag till mig, så stanna upp ett tag och njut av att du har överlevt Zunamin...Du är värd det!!
Stora varma kramar från Ove och mig/Ulla
Tack för att du delar med dig av dina tankar :)
Ellen-Kaa
RIP
Anders Kugg
mina tankar gick till dig den 26
Tack för allt ni har skrivit vi är många som påverkats av denna fruktansvärda katastrof, drabbade likväl som odrabbade.
Kram till er alla
Skicka en kommentar